PERNÅ KYRKA
Medeltidens kyrksocknar byggdes ofta vid stora vattenvägar, vikar, älvar, insjöstråtar, vilka tjänade som förenande band både vinter och sommar. De fyra stora pernåvikarna blev tydligen redan i förkristen tid bebyggda och Storpernåviken blev bygdens centrum från och med I 300-talet, då kyrkan byggdes här. Den ställdes under St Eriks och St Mikaels beskydd. Att St Erik var kyrkans skyddspatron tycks ha försvunnit ur bygdens medvetande, medan St Mikael levat kvar (se korfönstret).
Socknen hade redan tidigt ett mycket stort antal kapellförsamlingar, på rätt långt avstånd från moderkyrkan. De bildade under tidernas lopp egna församlingar, i detta nu 10 till antalet, en av dem numera utanför landets gräns.
Under medeltiden har församlingen varit undeställd Borgå kyrka, med vilken den kom att underlyda Padis kloster nöra Reval ända till 1428. Från det året dateras församlingens egentliga självständighet.
Grundplanen är rektangulär högaltaret i öster, sakristian i norr och vapenhuset i söder. Två pelarrader delar kyrkan i tre skepp, på 1400-talet försedda med gotiska valv. Koret och högaltarets plats utmärks av två stjärnvalv. En liten träkyrka i anslutning till sakristian var gudstjänstrum under de årtionden den nuvarande kyrkan byggdes.
Till kyrkans äldsta föremål hör den stora stendopfunten (äldre än kyrkan) och triumfkrucifixet.
Vi är glada över att kyrkan inte har blivit förstörd under de många krig som har dragit fram genom dessa bygder, trots att den legat vid den stora riksvägen mellan Åbo och Viborg. Allvarligare är den förstörelse människor åstadkommit i välvillig men oförståndig reformiver.
Sålunda har fönstren sannolikt varit försedda med tegelspröjsar. Endast korfönstrets återstår. Också dem ville man riva på I 930-talet och ersätta dem med en stålkonstruktion.
En mycket rik samling "beläten", dvs helgonbilder, med infogade delar av guld och silver föll offer för bildstormen på I 520-talet. Var huvudorsaken bildernas anstötlighet eller metallernas värde?
l den norra kyrkväggen syns något, som tydligen har varit en murad port mellan koret och kyrkans lekmannadel. Varför den har rivits och hur den har sett ut är omöjligt att med säkerhet föreställa sig. Bättre kan man tyda resterna av den gamla kordörren i södra väggen. Här har "prästdörren" varit belägen. Efter reformationen fick den tjäna som dörr från kyrkan ut till ett gravkor, som byggdes söderom kyrkväggen. l början av I 800-talet revs gravkoret ned och dörröppningen murades fast.
Vid den tiden hade kyrkan invändigt och utvändigt helt vitmålats till skydd för andakten. Valvmålningarna undersöktes vid sekelskiftet 1900, men ansågs då vara värdelösa och övermålades på nytt. Först inför restaureringen 1937 ansågs de värdefulla nog att åter få pryda kyrkan. Samtidigt återfick också västgavelns och vapenhusets tegelornament samt kyrkans pelare sin tegelfärg.
Efter mönster från andra kyrkor fick vi på I 700-talet också här läktare som med skrank av svarvade stolpar löpte i kyrkans längdriktning och täckte sidoskeppen ända till det mellersta pelarparet. Ytterligare fanns det en läktare i kyrkans nordöstra hörn bredvid altaret.
Kyrkans yttre bild skiljde sig från den nuvarande därigenom, att ett stort smidesjärnskors hade rests mitt på takåsen och att det ovannämnda gravkoret tillsammans med vapenhuset nästan helt fyllde den södra väggen. Se sigillet!
Reformivern har givit kyrkans bild många positiva drag. Till dem bör räknas den första kyrkorgeln, som byggdes 1864. Orgelfasaden från denna står oförändrad kvar med ljudande pipor i den nuvarande orgeln av år 1971. Med predikans allt större betydelse under 1500- och I 600-talen följde predikstolen, som tidigare hade haft en motsvarighet i en flyttbar kateder. .
Bland dem som levat i denna kyrka bör l den stora brytningstiden på I 500-talet kom han att ta ansvaret för vårt folks andliga öde, översatte Nya Testamentet och många andra bibeldelar till finska och gav det finska folket nyckeln till tankens värld. Han kallas med rätta det finska skriftspråkets fader och Finlands reformator.
Vår kyrka vill vara en levande kyrka, inte endast en sevärd plats. Därför är den fortfarande först av allt en plats för förkunnelsen om Guds nåd och kraft. Med ödmjukhet vill vi på denna kyrka tillämpa de gamla orden "här bor förvisso Gud och här är himmelens port".
Omkring 100 m. nordväst om kyrkan står den gamla Sockenstugan (1756) och nord om denna f.d. kaplansgården (1966), numera pastorskansliet. Agricolas hemgård har stått ca 1,5 km. nordväst om kyrkan. Platsen är utmärkt med en minnessten. Ett gravkapell byggdes 1934 på nya gravgården, 350 m Ö om kyrkan. Sarfsalö kapell (1962) är beläget omkring 15 km söder om kyrkan (bilväg nästan 40 km). Det tjänar befolkningen i öns 4 byar samt angränsande utskärsbebyggare. Prästgården ligger vid vägen till Backstensstrand, ca. 500 m söder om kyrkan. Prästgården är byggd 1861, det äldre röda huset 1775.